summary of the year you will remember as the one before it all changed
Dragna slutsatser.
Kulturveckan var sista gången vi pratade. Du tyckte antagligen att det var helt okej, eftersom jag var berusad och jag bad dig ta hand om henne en kort stund. Hon jag sov bredvid. Ni blev bra vänner, och hon lekte matchmaker och fixade ihop er. Paret som inte syntes till, förän din pojvän skaffade stil.
Det var precis efter att höstterminen börjat. Jag hade släppt mycket av all den ångest som hade kokat inombords och intalat mig själv, att år 2 på den mest fantastiska gymnasieskolan någonsin kommer vara en höjdare. Vi pratade inte. Jag byggde mer ångest. Jag byggde bättre relationer med de jag kan kalla nära vänner nu. Jag byggde upp en barriär, sade till mi själv att nej; ingen mer kärlek här inte, inte på länge. "Jag älskar att vara singel", det var vad ni fick höra. Men det var inte den råa, rena, hemska sanningen. Jag ville ha någon där bredvid mig. Någon som skulle sitta där, vara min vän, min älskade, min kärlek. Vara den som bestal mitt hjärta varje gång vi var nära varandra, och på grund av det skulle vi vara oskiljbara. Men nej, jag fick en smäll på käften som ledde till ett köttsår som fortfarande inte läkt.
Dagarna gick, som sakta blev ett antal veckor. Månader passerade stadigt men säkert, och jag undrade om vi någonsin skulle kunna konversera. Jag kom att tänka på då din dubbelmoral bröt sig läs och jag inte visste hur jag skulle bete mig runt dig. Jag sa att jag älskade dig, men jag gjorde inte det. Jag älskade inte mig heller för den delen, så du kan inte komma och beskylla mig för lögnaktiga känslor. Jag var förälskad.
December kom. Skolans kärleksförening hittade inspiration i Mean Girls. Jag övervägde att skicka en polkagris till dig, make a mence, men jag gjorde inte det. Borde jag vara glad?
Dagen innan nyår kom och jag satt och diskutera vår relation med en annan som verkigen förstår. Denne vise man sade att det ändå bara gått ett år. Han sade att också bäckäng verkat ha förändrats oerhört sedan han gick där och att folk var mer öppna.
Vi var öppna, vi var där för varndra, men inte längre.
Tjugohundranio. Året då vi drog våra slutsatser - for better or for worse.
Kulturveckan var sista gången vi pratade. Du tyckte antagligen att det var helt okej, eftersom jag var berusad och jag bad dig ta hand om henne en kort stund. Hon jag sov bredvid. Ni blev bra vänner, och hon lekte matchmaker och fixade ihop er. Paret som inte syntes till, förän din pojvän skaffade stil.
Det var precis efter att höstterminen börjat. Jag hade släppt mycket av all den ångest som hade kokat inombords och intalat mig själv, att år 2 på den mest fantastiska gymnasieskolan någonsin kommer vara en höjdare. Vi pratade inte. Jag byggde mer ångest. Jag byggde bättre relationer med de jag kan kalla nära vänner nu. Jag byggde upp en barriär, sade till mi själv att nej; ingen mer kärlek här inte, inte på länge. "Jag älskar att vara singel", det var vad ni fick höra. Men det var inte den råa, rena, hemska sanningen. Jag ville ha någon där bredvid mig. Någon som skulle sitta där, vara min vän, min älskade, min kärlek. Vara den som bestal mitt hjärta varje gång vi var nära varandra, och på grund av det skulle vi vara oskiljbara. Men nej, jag fick en smäll på käften som ledde till ett köttsår som fortfarande inte läkt.
Dagarna gick, som sakta blev ett antal veckor. Månader passerade stadigt men säkert, och jag undrade om vi någonsin skulle kunna konversera. Jag kom att tänka på då din dubbelmoral bröt sig läs och jag inte visste hur jag skulle bete mig runt dig. Jag sa att jag älskade dig, men jag gjorde inte det. Jag älskade inte mig heller för den delen, så du kan inte komma och beskylla mig för lögnaktiga känslor. Jag var förälskad.
December kom. Skolans kärleksförening hittade inspiration i Mean Girls. Jag övervägde att skicka en polkagris till dig, make a mence, men jag gjorde inte det. Borde jag vara glad?
Dagen innan nyår kom och jag satt och diskutera vår relation med en annan som verkigen förstår. Denne vise man sade att det ändå bara gått ett år. Han sade att också bäckäng verkat ha förändrats oerhört sedan han gick där och att folk var mer öppna.
Vi var öppna, vi var där för varndra, men inte längre.
Tjugohundranio. Året då vi drog våra slutsatser - for better or for worse.
Kommentarer
Postat av: Izza
har själv varit med om nästan exakt samma sak.vet precis hur det känns.stay strong!
Postat av: Sebastian
Det har bara gått ett år. Ett år.
Postat av: Mikelina
Det stycket om att man vill ha någon nära sig att älska är så jävla bra.
Trackback
